Babelibubbla

Så Oinspirerad.
Usch.
Gillar inte att känna såhär.


I går när jag kom hem så blev jag helt förlamad, mitt psyke sa ifrån.
Jag låg bara där på soffan, kunde inte kommunicera, det var jobbigt att prata
som att varje ord tog luft i från mig
Jesper förstod inte varför jag dunkade med handen i bordet
det var för att jag ville ha hans uppmärksam
lyckades klämma ur att jag ville att han skulle komma och hålla om mig.

När ska det här sluta? Ångesten? Tankarna?
Jag har lyckats skrämma iväg vänner med detta mående men det har ju som tur varit till min fördel då det verkligen har filtrerat vilka som är äkta och inte.
Visste bara inte att det var så många
men är samtidigt glad hur många som är kvar.
Sjukt glad.

Känner bara räddsla för att den enda riktigga vän som är viktigast, den vän som behövs för att göra mig hel, hon är den som är mest räddast för mig, hon försvinner bara mer och mer för varje ångestattack, för varje tanke..
hon är jag..

Jag saknar mig själv så mycket...


oh... /A