Babelibubbla

Måste få ur mig det här.

*AAA*

Ja, det var ett skrik, ett fjantigt skrik från en feg och fjantig Angelica.
Det finns hur mycket som helst som känns i min mage och som rör sig om i mitt huvud. Saker jag tycker och saker jag inte tycker något om alls.
Trots detta, trots en överfull papperskorg, dagbok you name it.. Så lyckas papperskorgen bara bli längre i höjd och papprena mer..
Jag vill Bokstavligt talat bara skrika ut allt det där som gör mig arg, som när man blir behandlad fel, inte får uttrycka sin åsikt eller när man blir nertryckt i sitt egna hem.
Jag är så feg, för jag hatar konflikter. Tror också att någonstans där inne i mig så finns det en önskan att folk helt enkelt ska veta vad ren hövlighet är, när man ska akta sig för att säga vissa saker för att dom kan såra, när man bör hålla tyst istället för att använda sin negativitet och bitterhet över något som inte alls har med den personen som man spyr galla över att göra.
Ja, det stämmer mycket väl att en irritation kan byggas upp över mig eller personer som jag som antingen är väldigt glad och bekymmersfri, eller nere och analyserar, disskuterar om minsta problem som rör sig i huvudet. Jag vet att det kan verka förvirrande att umgås med en sådan människa. Jag är osäker, jag säger ofta saker som jag efter mycket tänk eller övertalande säger något annat om sen. Ni vet, när man pratar innan man tänker. Här har ni hon.

Jag är inte arg på någon speciell människa, jag är mest arg på mig själv för att jag aldrig kan stå upp för mig själv, aldrig säga ifrån när jag tycker att jag blir orättvist behandlad eftersom jag hela tiden tror att det kanske inte var så farligt, eller låter mig själv ha tankesättet "Jag låter det gå för den här gången..."


Ogillar tjaffs, bråk och hat.
(usch, det låter som ett fredstal)