Babelibubbla

enformigt liv? Javisst.
Menäsch "drick en bärsh" säger jag
man får ju inte klaga?
För man ska ju hela tiden gämföra sig med alla andra.. eller hur? Är det inte så vi har fått lära oss sen småbarnsben.. Att om man råkar ut för något hemskt så får man väl tillåtelse att gråta en dag .. max.. sen så blir man självisk.
Det finns ju faktiskt dom som har det värre, dom som inte kan se, höra, känna, gå.. ja dom som ligger helt förlamade i en säng hela livet ut.
Men vad gör man, då man ligger i sin säng och tänker på livet, hur man lever livet..
Och börjar tänka på.. allting man ångrat, allting man skulle vilja göra ogjort, annorlunda.. eller allting som man inte gjort och som nu är försent att göra..
när man börjar komma på att man inte alls lever det livet man vill leva, och att man är påväg i helt fel riktning för att komma till sitt mål.
När man innser att alla Val man någonsin gjort i sitt liv, har man gjort helt absolut fel.
vad fan gör man då?
Ska man bara ligga där och le och tänka, äsch... "gjort är gjort kommer aldrig mer igen"
"Man kan ju faktiskt inte ligga här och älta över saker som inte går att göra någonting åt?"
Ska man då.. leva ett liv.. som man så starkt otrivs i och bara vänja sig vid tanken att man helt enkelt får skylla sig själv som inte tänkte sig för, som inte tog den där extra veckan innan man tog det där viktiga beslutet?
Visst kan man göra det, för alla måste ju anpassa sig till många saker. För det är ju så.. att vi som individuella människor bestämmer inte våra egna liv längre, utan det gör Landet åt oss, komunnen, samhället, familjen, skolan...
hur mycket egen vilja har man egentligen?
och hur många beslut har man tagit helt själv utan att blivit påverkad av andra människor?
väldigt få tror jag, om ens några alls..
Så ska vi då skylla på alla andra för att man är där man är..
missnöjd som en dåre..
eller ska man helt enkelt bara ta sig en hammare och slå ner sig själv, vakna upp med minnesförlust och bara börja leva om livet igen, som den 20 åringen jag är.
För om jag vaknar en dag och inget minns av alla äckliga dumheter jag gjort, då kanske inte ångesten och det dåliga samvetet skulle hindra mig från att göra saker som jag vill.. ?
Tänker jag för mycket..? Ja, jag kanske gör det.. men vadå?
Ska jag låta alla andra tänka åt mig, och fortsätta detta meningslösa liv  där alla tar beslut åt mig.

jag tycker bara att tanken skrämer mig, att jag sitter här och tänker på dom STORA besluten..som jag ångrar..
när det faktiskt är så.. att det är alla små val i livet och beslut som man inte märker av.. beslut man tar som man inte har en anning om att man gjort.. som har den största betydelsen.. I varför.. just jag.. är där jag är idag.

Man måste få kunna må dåligt och "tycka synd om sig själv" för saker man gjort..och ångrat..
för det är ju inte försent då.. man innser att man gjort fel.. och kanske.. lär sig att man inte ska göra om dom igen.
man lär sig att om man nu ska tycka synd om sig själv, så jaaa gör det då! men ryck upp dej sen förfan och gör något av ditt liv!
Och ja.. du/jag får väl helt enkelt acceptera det livet man fått och göra det bästa ut av det..
Annars så får man väl ta den enkla utvägen och skjuta skallen av sig själv.
Så var alla dom bekymrerna ur världen.
Ja exakt.. Så enkelt är det.. PANG och Hejdå