Babelibubbla

så vill man bara inte andas.
Ja det är faktiskt så illa att det gör ont när jag andas ibland.
Magen ska vi inte prata om, den syrliga saften som fräter sönder mig inifrån så det känns som att mitt hjärta dunkar saktare och hårdare pågrund av all ansträngning.

Att tänka för mycket är inte bra. Men hur jag än pratar och försöker resonera med mig själv så kan jag inte sluta.
Tankarna finns bara där, det känns som små knattefnattar står på rad, i en lång kö till den spännande trampolinen och en efter en hoppar dom, magplask efter magplask. Ibland Så är dom dumma nog att dyka från kanten ner i vattnet där det är grunt, då slår dom i huvudet och får hjärnblödning.
Mina tankar kan gå och Dö. Tack.

Mitt emot mig, sitter jag och psykar mig själv.
Tokig. Jag är Tokig.