Babelibubbla

Måste säga..
Ja, jag är tvingad.. det står en man med ett gevär bakom mig och han har ställt ett ultimatum.
Skriva blogg eller bli skjuten.

till saken...

jag måste säga att norrköpingsstad är väldigt kusligt att gå igenom en söndags kväll/natt.
Det fanns inte en själ ute, som det kändes.
Men trots att jag inte såg någon förutom samanlagt 2 bilar som åkte förbi på Hagebygatan så kände jag mig förföljd.
Ja, angelica tror på spöken.
Nej. Men det var läskigt eftersom det var väldigt tyst om man bortser från alla prasslanda löv som virvlade omkring.
Det var kallt, och ganska så vindstilla. Alla träden, buskarna och allt som tillhör moderteresa vajade fram och tillbaka i takt till tystnaden. Vad poetisk jag känner mig.
Jag kände iallafall att när som helst skulle en Zombi komma och börja tugga på mina armar eller något. Sedan så började jag noja över att "här går jag och tänker på spöken och zombies när det faktiskt är så att en bil bara kan åka förbi och skjuta mig i huvudet ... för att det är roligt... *Splash*".

Då kom jag att tänka på hur vi människor, eller jag kanske bara ska säga "hur jag ibland brukar..." (Så slipper jag dra alla över samma kam).
Hur ofta JAG brukar överdriva saker, och hela tiden förväntar mig det värsta.
Gå inte den här genvägen för då kanske jag blir våldtagen.
men Omvägen hem kan vara lika farlig den.. Det finns faktiskt människor som inte bryr sig om att man befiner sig centralt.
Till min poäng. Man borde sluta vara så rädd för allting. För saker händer om dom händer, när dom händer.
Man kan inte förhindra att saker och ting händer..
Däremot kan man minska riskerna, ja.
Men vad jag menar är att man ska inte ägna 90 % av sitt liv till att Noja.




Då var det sagt. Nu kan manen med geväret gå..
Nu gick han.

/Angelica